Av Stig Dalström
Att hitta nya orkidéarter kan vara kletigt, svettigt … och alldeles underbart. Här berättar Stig om Masdevallia dalstroemii.
Vi lämnade den tråkiga staden Guaranda, som ligger högt uppe i de ecuadorianska bergen, tidigt i gryningen som vanligt. Carl Luer är nämligen en ”morgonmänniska” med allt vad det innebär i form av diverse besvär för alla andra som inte lider av samma symptom. Ingen vågar heller avslöja några dekadenta tendenser i form av ”sovmorgon” så länge som han är med i orkidéjakten.
Jag har egentligen aldrig riktigt fått klart för mig om han verkligen är en äkta morgonmänniska. Eller om han bara insisterar att kliva upp klockan fem varje morgon I vetskapen av att ingen annan i sällskapet är det. (Tidiga morgnar lockar alltid fram grumliga sidor I min annars tämligen soliga disposition). Att dystert betrakta de avverkade och dammiga bergsluttningarna på båda sidorna av den potthålsfyllda vägen gjorde inte stämningen mycket bättre.
Thomas Höijer ansvarade för körningen medan jag höll utkik efter hundar, berusade vagabonder och diverse oannonserade faror. I baksätet intill Carl Luer satt Job Kuijt, en mistelexpert från Kanada som vi hittade halvt begraven under en jättehög med herbariespecimen på universitetet i Quito. Fyra plånböcker som delar hyrbilsnotan är bättre än tre, tyckte vi. Vad vi inte visste var att tropiska mistlar tar en rent förbaskad plats. De ger heller inte upp andan frivilligt utan kamp, vilket ofta innebär en hel del blemmor för samtliga inblandade innan plantorna slutligen hamnar i herbariepressen.
Efter att ha lämnat huvudvägen så sparkade Thomas in fyrhjulsdriften och vi började klättra uppför en smal och usel kostig där små dungar av ursprunglig vegetation så småningom började urskiljas i morgondimman. Luften kändes betydligt fuktigare och mer hälsosam här och stämningen i bilen steg i takt med gryningsljuset. Molnen hängde i trädtopparna som utslängda disktrasor. Det började se ut som Masdevallia-territorium och vi beslöt att undersöka en trädbevuxen ås som mirakulöst överlevt motorsågarnas angrepp. Så snart Thomas funnit en lämplig parkeringsplats försvann alla fyra åt olika håll i den svårgenomträngliga undervegetationen.
Det stod inte på förrän jag hittade några Masdevallia plantor i blom, och efter en snabb konsultation med Carl visade det sig vara M. porphyrea, med 3-4 köttröda blommor på varje stängel. Letandet fortsatte, nu med påfyllt adrenalinförråd.
Så småningom hamnade jag framför ett särdeles besvärligt parti med snåriga bambuhärvor och annat krafs och den enda framkomliga vägen verkade vara att krypa under hela röran. Allt medan svett och klet obönhörligt förvandlade mitt ansikte till en mask av vilt stirrande beslutsamhet, lyckades jag ta mig igenom trasslet undan för undan och hamnade plötsligt i en minimal glänta där jag kunde sätta mig upp och vila en stund. Jag torkade nödtorftigt av det värsta från glasögonen och försökte samtidigt blinka ut svetten ur ögonen för att få en överblick av läget. Då såg jag alldeles framför mig en underbar syn.
En kraftfull Masdevallia-planta i full blom. I första anblicken liknade den M.porphyrea men blommorna var elegantare, smalare, och med vackrare färger i rött, vitt och orange. Hjärtat bultade fortfarande häftigt efter ansträngningen på den höga höjden, runt tretusen meter över havet. Men anblicken av den vackra orkidén ökade nog på pulsen den med. Jag plockade försiktigt bort en delning av plantan, noga med att lämna en rejäl klump för framtiden, vände helt sonika runt och kröp tillbaka samma väg som jag kommit.
Nu gällde det att hitta Carl i den gröna röran, vilket låter mycket enklare än det kan vara i verkligheten när det handlar om de tropiska molnskogarna på Andernas sluttningar. När jag till sist hittade vår kära Pleurothalloid-guru tog det inte många minuters noggrann undersökning innan han klurigt plirade över glasögonen mot mig och sade att jag hade hittat en ny Masdevallia. Stort jubel i busken!
Det visade sig bli den första och enda plantan av Masdevallia dalstroemii som jag någonsin hittat trots flera återbesök till samma växtlokal och ivrigt sökande efter den gömda gläntan. Några halvbra diabilder är enda bevisen att den överhuvudtaget existerat.
A: Masdevallia dalstroemii habitat nära Chillanes i Ecuador.
B: Masdevallia dalstroemii habitat, en närmare studie.
C: Masdevallia dalstroemii, den första plantan.
D: Masdevallia dalstroemii, skönare än sin namne!
E: Masdevallia dalstroemii.
