Av Stig Dalström
Stigs kärleksaffär med ”Klipp-Laeliorna” började för länge sedan. Äntligen har han besökt dem i sin hemvist i Brasilien.
När jag inledde min vinglande färd som fönsterbänksodlare av diverse orkidéplantor i början av det glada sjuttiotalet så såg världen annorlunda ut. Man behövde varken utförsel- eller införseltillstånd utan kunde importera fritt från hela världen via exempelvis Floricultura i Holland. Och priserna var överkomliga så att även en fattig student kunde ha råd att skicka efter nästan vadsomhelst.
Visserligen var kunskapen om dessa otursamma växter tämligen obefintlig, men det hindrade ju inte att man kunde prova med någon art som man inte visste någonting om lite då och då. De blev vanligtvis inte långlivade i min odling. Däremot lyckades jag bättre med mera traditionella släkten som Coelogyne, Dendrobium och Oncidium.
Jag importerade också flera ”Odontoglossum”-arter från Mexico och Guatemala som inte bara klarade sig alldeles utmärkt utan blommade om gång på gång. Det var också därför som jag fastnade för detta sympatiska släkte och inledde en livslång ”affär” med dem. Visserligen trillade just de här arterna ur Odontoglossum med tiden och kallas numera Osmoglossum respektive Rhynchostele men det gjorde ju inget.
Jag hade då redan fått klorofyllvittring av de ännu mer begärliga arterna från de dimhöljda molnskogarna i Anderna. Men dessa arter visade sig vara lite kinkigare både att få tag på och få att överleva i en måttligt dimhöljd lägenhet i Borlänge. Men det får bli en annan historia…
Bland de mera stryktåliga arterna (om än tjurigt ovilliga att blomma), så fick jag tag på flera arter av Cattleya och ”Laelia” (som de hette på den tiden). Visserligen läste jag i diverse odlingsföreskrifter att de här Brasilianska arterna behövde mycket ljus för att växa och blomma bra. Men exakt hur mycket ”mycket ljus” var hade jag ingen riktig uppfattning om. Så jag placerade plantorna i de ljusaste fönstren och hoppades att det skulle räcka. Och visst blommade någon enstaka planta då och då, bland annat en förtjusande Cattleya bicolor som fortfarande är en av mina favoriter. Men inte var det något färgfyrverkeri precis. Det kändes lite frustrerande naturligtvis men skam den som ger sig.
Samtidigt som intresset växte så började också reslusten att bubbla upp från någon genetisk källa. Om inte odlaren kan få ”berget” att blomma så kanske odlaren måste ge sig iväg för att ta sig en titt på bergets naturliga förutsättningar? Sagt och gjort, nu år 2013 har jag varit I Brasilien för första men absolut inte sista gången.
Att se hur de här tjusiga växterna lever och frodas i sina naturliga omgivningar ger inte bara underbara skönhetsupplevelser utan också en berikande insyn i deras liv och vad som krävs för att lyckas med odlingen. Att få resa runt i detta väldiga land under en hel månad tillsammans med Francisco Miranda, och besöka den ena rara artlokalen efter den andra var en oförglömlig upplevelse. Jag har inte längre något egentligt intresse av att samla orkidéer för egen del och jag har heller ingenstans att odla plantor längre. Det är dessutom både förbjudet och onödigt eftersom etablerade plantor finns att tillgå från odlare. Men att bara få uppleva de färgsprakande ”klipp-laeliorna” (som idag kan kallas antingen ”Cattleya” eller ”Hoffmannseggella”) i verkligheten var en drömuppfyllelse av gediget slag.
Jag bifogar härmed några botaniska fyrverkeripjäser från min första Brasilienresa som kanske kan inspirera i höstmörkret:
- Stig bredvid blommande Sophronitis
- Cattleya kleberi
- Cattleya liliputiana
- Cattleya sincorana
Nedan:
- Cattleya briegeri
- Cattleya kleberi
- Cattleya liliputiana
- Cattleya milleri
- Cattleya milleri
- Cattleya tereticaulis